Tydligen inte ensam...
Hittade en text på en kompis blogg som så bra beskriver hur jag känner mig. Det kändes som om hon hade varit inne i mitt huvud... Här kommer en del av texten.
"BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ
Jag är så trött på allt så att jag bara vill lägga mig ner och dra täcket över huvudet och inte vara med längre.
Jag är arg, irriterad, ledsen, besviken och allt på samma gång. Trotts att jag ler och skrattar nästan jämt så finns det något inom mig som skrapar och skär HELA TIDEN och jag känner ilska bubbla upp. Jag vill slå och sparka.
Jag känner sådan besvikelse och orättvisa.
Och varje gång jag börjar känna mig glad så händer något som gör mig så jävla ledsen och besviken och sårad.
När ska jag få skratta och le med hela kroppen UTAN att något skrapar på insidan? Jag kämpar så jävla mycket för att vara glad varje dag och ju längre faller jag sedan när något dåligt händer.
Varför är det så?
Jag känner att jag kämpar så jävla mycket men ingenting lossnar. Ingenting händer."