Men det är allt..
Jag kryper in i mig själv,
vänder mig ut och in.
Jag tar tag i alla blodkärl och vener,
Drar sakta ut dem så jag känner den kraftfulla smärtan.
Det gjorde lika ont som det brukade,
om inte mer.
Jag ställer mig bredvid mig själv,
en liten bit ifrån.
Min själ är inte lika skadad, inte lika smutsig,
den andas inte.
Jag kryper in i mig själv,
lyssnar så att hjärtat lever,
och ja,
jag lever.
Men inte mer.